Self-pity is all you need.
Igår skickade jag äntligen in hemtentan som hållit mig sysselsatt större delen av helgen, förutom jobb och träning, och med en liten portion tur så slipper jag skriva tentan på fredag. Den här dagen kommer att spenderas till merparten ute i Haninge på föreläsningar och annat junk.
Men det jag skulle säga om gårdagen var att jag ju kom på att det var måndag relativt sent, och med måndag kommer ju alla nya tv-serie avsnitt, plus att jag på något sätt missat att Heroes hade kommit igång.. så nu sitter jag på två avsnitt av True Blood som jag inte sett, ett avsnitt av Entourage, ett avsnitt av Big Bang Theory och sju (7!) avsnitt av Heroes.
Frågan är när, om någonsin, jag kommer ha tid att se alla dessa avsnitt. Jag har ett par hundra sidor som måste läsas i skolböckerna, och ett ganska inrutat veckoslut... what to do, what to do.
Igår lyssnade jag även igenom Jonas Tunanders You took a piece of my heart, den gamla Up Against the Legends plattan av Johan Angergård-ledda Legends. Jag lyssnade även igenom Dungens 4, och måste väl till slut erkänna mig slagen. Jag förstår verkligen inte storheten i detta album, eller i Gustaf Ejstes tidigare album.. tyvärr. Men det är nog inte Dungen det är fel på, det är nog mig. Jag greppar det nog bara inte.
You took a piece of my heart av Borlänge-sonen (uppenbarligen) Jonas Tunander låter som som en blandning av Serj Tankian och Ian Curtis om de använt sig av lite mer söta körer och poppigare ackompanjang. Det lite knackiga och påtagligt svensk påverkade engelska uttalet i låtarna är kanske en del av charmen men ibland stör jag mig faktiskt ganska mycket på det hela (på ungefär samma sätt som i Hello Saferides Anna, men det hindrar mig ju inte från att älska Annika Norlin nästan till Lykke Li-höjder).
Up Against the Legends låter som en blandning av Håkan Hellström, Suburban Kids with Biblical Names och är väl lite hårdare och mer oslipad än Angergårds andra projekt, Acid House Kings. Den innehåller mängder av glada "indie" pop-melodier med handklapp och högt tempo av vilka Call it Ours är allra förnämst. Låten Your Song har ett lite vagt Broder Daniel-sound till och med.
Är tvungen att avsluta med Thor. Inte för att jag är någon Slayer-fan direkt men rockar han lite eller?
Men det jag skulle säga om gårdagen var att jag ju kom på att det var måndag relativt sent, och med måndag kommer ju alla nya tv-serie avsnitt, plus att jag på något sätt missat att Heroes hade kommit igång.. så nu sitter jag på två avsnitt av True Blood som jag inte sett, ett avsnitt av Entourage, ett avsnitt av Big Bang Theory och sju (7!) avsnitt av Heroes.
Frågan är när, om någonsin, jag kommer ha tid att se alla dessa avsnitt. Jag har ett par hundra sidor som måste läsas i skolböckerna, och ett ganska inrutat veckoslut... what to do, what to do.
Igår lyssnade jag även igenom Jonas Tunanders You took a piece of my heart, den gamla Up Against the Legends plattan av Johan Angergård-ledda Legends. Jag lyssnade även igenom Dungens 4, och måste väl till slut erkänna mig slagen. Jag förstår verkligen inte storheten i detta album, eller i Gustaf Ejstes tidigare album.. tyvärr. Men det är nog inte Dungen det är fel på, det är nog mig. Jag greppar det nog bara inte.
You took a piece of my heart av Borlänge-sonen (uppenbarligen) Jonas Tunander låter som som en blandning av Serj Tankian och Ian Curtis om de använt sig av lite mer söta körer och poppigare ackompanjang. Det lite knackiga och påtagligt svensk påverkade engelska uttalet i låtarna är kanske en del av charmen men ibland stör jag mig faktiskt ganska mycket på det hela (på ungefär samma sätt som i Hello Saferides Anna, men det hindrar mig ju inte från att älska Annika Norlin nästan till Lykke Li-höjder).
Up Against the Legends låter som en blandning av Håkan Hellström, Suburban Kids with Biblical Names och är väl lite hårdare och mer oslipad än Angergårds andra projekt, Acid House Kings. Den innehåller mängder av glada "indie" pop-melodier med handklapp och högt tempo av vilka Call it Ours är allra förnämst. Låten Your Song har ett lite vagt Broder Daniel-sound till och med.
Är tvungen att avsluta med Thor. Inte för att jag är någon Slayer-fan direkt men rockar han lite eller?
Kommentarer
Trackback
