If I don't live today, then I might be here tomorrow..
Sitter uppe och väntar på ett mess eller samtal som aldrig kommer, kliar i fingrar och ögon av olika anledningar.. och det är minst 30-35 grader i pojkrummet där jag sitter i exil.. precis som på vandrarhemmet antar jag. Tur att man blivit festival-härdad med andra ord!
Imorgon är det iallafall beachvolley med lite folk i Hägernäs, det kan nog bli kul.. men det brukar sluta med att man bara står o lattjar fotboll till slut ändå.. Fast det är ju lika kul det nästan..
Och som sista bloggare i världen (kanske) måste jag rapportera att Michael Jackson är död. Och ibland alla rubriker och konstiga spekulationer om gömda pengar och giriga släktingar kommer jag alltid att minnas att Black & White singeln på LP är den första skiva jag någonsin fick.
Säga vad man vill om privatliv och egenheter men Michael Jackson kommer alltid att vara en av vår tids största och främsta entertainers.
Mando Diaos hyllning till Michael Jackson på P&L, och följande intervju.
Från MTV tyvärr.
She puts him on his feet again..
Vill mest säga att hela festivalens behållning, det som gjorde mig allra gladast och förundrad över folk som brinner för musik var under Moneybrothers spelning på lördagskvällen. Medan Anders Wendin springer runt och showar och skämtar så får trumteknikern Erik, jag tror att han hette så iallafall, fullt upp med att hålla reda på gitarrsladdar och instämningar. Efter att ha presenterats med en utskåpning om att han stämt alla gitarr två nivåer för lågt, vilket kanske inte är så konstigt då han tvingades in i sista sekunden för att hjälpa till med gitarrerna når vi mitt bästa festivaltillfälle för det här året.. (om vi bortser från en massa mysstunder med puss och gäng)
När Anders springer runt far Erik runt i bakgrunden och roddar och har sig för att hålla ordning, och när sen avslutning kommer och Anders Wendin på nytt ger sig ut på en ny färd på scenen så slänger han sig fram, upptäcker att han inte behövs så han hukar sig, upptäcker att han har ett hål på knäet. Och med en diskret hand där han sitter i någon underlig yoga-position drar han ihop jeansen, och med en sällan skådad intensitet fortsätter följa Anders utflykter med odelad uppmärksamhet..
Nu är ju ingen av bilderna min, men snart så kanske..!
Nu saknar jag mest pommes, kärlek och mys med mitt hjärta.
Swing wide your crane and run me through..
Idag har jag redan hunnit med en aha-upplevelse så här på morgonkvisten. Var ute och åt och drack med jobbet under gårdagskvällen och vaknade såklart imorse med grus i ögonen och avloppssmak i munnen, redo för en ny dag. Efter lite telefontid och en snabb frukost bestående av fyra knäckemackor och ett glas vatten fick jag skynda mig till bussen. Som vanligt har man höftat lite i överkant och får stå där och vänta i drygt tio minuter. Eftersom jag har fars bil och lämnade mitt sl-kort i utbyte så fick jag snällt använda SLs eminenta sms-biljett service.
Snabb som jag har varit så är jag ju ändå först i kön av gammal vana, och busschauffören muttrar något om att jag får kliva åt sidan så folk kan komma på när jag fastnat halvvägs upp för trappan. Irriterande för vissa kan jag tänka mig, och lite grann för mig.
Men jag tänker inte så mycket på det, låter tre personer passera och sen har retur-smset kommit tillbaka och jag är färdig att gå och sätta mig.
Nuförtiden sitter jag alltid och läser när man ju ändå får tid på bussen, men när jag packade ihop allting och gjorde mig i ordning för att kliva av så upptäcker jag att den evige Konstfacksstudenten (ja, jag kallar honom så och räknar med att du ska känna igen typen) sitter och skriver något slags dagboksliknande anteckning i ett litet block. Nyfiken som jag är sneakar jag lite hemlig färdlektyr. Jag läser mellan sätena.
Med rubriken Bitter lyckas jag först bara urskönja några ord här och där. Inget jätteintressant, men jag vill ju gärna se om det är någon slags poet jag hamnat bakom. Så jag fortsätter smygläsa.
Och upptäcker till min fasa att den här manchester-kavajsbeklädda (jag ska sticka ut hakan och gå så långt som att kalla honom pretentiösa) snubben skrivit några rader om vad jag antar är mig.
Utdrag: "Fastnade bakom en sån där randskjortad kavajmänniska med bakåtslickat hår och bekymmerslös uppsyn.."
Texten fortsatte ett par rader till och jag blev mer och mer irriterad. Funderade ett tag på att bara resa mig upp och ge honom en ordentlig hurring. En sån där jätte-lavett i bakhuvudet. Men sen började jag fundera lite på vad han skrivit. Och då fastnade jag ju i tankar om hur lite man vet om hur man uppfattas av andra människor. Jag hade förmodligen inte ens lagt märke till honom om det inte varit för att jag läst lite över axeln på honom. Och efter det kunde jag ju avfärda honom på samma sätt, ännu en pretentiös know-it-all med fejkad världsvan och avslappnad stil som sitter teatraliskt och skriver anteckningar på en buss i en Stockholmsförort. Det är ju sjukt kul egentligen.
Men hur kunde han missta sig så på mitt ansiktsuttryck, lätt illamående, grönlätt, eller med överlägsen avsmak hade jag ju kunnat ta. Jag mår ju trots allt lite halvrisigt efter en sen gårdagskväll.
Men funderade han överhuvudtaget på varför jag stod där i en ostruken randig skjorta och skrynklig kostym?
Varför jag inte hade slipsen på mig?
Varför jag stod längst fram fast jag bara hade sms-biljett?
Reagerade han på att jag med min överlägsna stil, som han uppenbarligen störde sig på, faktiskt stod och väntade
på bussen med alla andra?
Jag stör mig nästan mer på såna här pseudo-intelektuella människor som tycker att de är bättre än alla andra, än vad jag gör på folk som är öppet otrevliga. Det där sättet att vara tvungen att trycka ned någon annan för att på något sätt kunna vara lycklig. Känslan av förlorad skolgårdsmentalitet. En känsla som alltid känns bottnad i för få vänner, en bitterhet över att söka bli förstådd men avsaknad av den sociala EQn som krävs för att föra en vettig dialog som inte handlar om kritik och bitterhet. Men en passande titel var det ju.
Och så tycker jag ju att det är ganska kul att jag själv störde mig så mycket på hans tankar. Som han ju ändå inte vädrade helt offentligt. Men där satt vi iallafall i en buss full med drömmar och virvlande tankar.
Det är väl ändå poesi om något.
The parks lay empty like my unmade bed..
Jag har iallafall haft en hektiskt vecka på jobbet, chefen drog på tv-inspelning så jag har farit täby runt på visningar och ringt i budgivningar och meckat fram och tillbaka. Kul, men väldigt påfrestande. På onsdagen åkte jag direkt från en visning ut till Rådmansö för att spela fotboll, tryckte ner slipsen med värmebyxor så nu lär anti-cimex få kallas in. Jag har betalat in pengarna för vandrarhemmet till Peace&Love, så nu börjar det dra ihop sig på allvar!
Har haft mysdag med Cissi fredag och lördag, varit med och valt ut en ny fin mobil så jag blev lite avundsjuk och sugen själv.. får se hur bra min känns när jag får tillbaka den från service.
Värdelöst att jag inte hinner lyssna något på musik, försöker hinna med P3 på morgnar och under bilturer men känns inte som det är så mycket nytt som händer där heller..
The Gossips nya har jag grymma förväntningar på, den släpps nu i slutet av juni (24e för att vara exakt), hade jag vetat det så hade jag ju väntat med att lösa in mitt presentkort men vad gör man.
Jag såg iallafall Slumdog Millionaire igår kväll också med Cissi, och Sara halvt, och den var väl bra, men lite svårt att få något grepp om utan text. Vi satt och pratade i munnen och störde oss på varann för att vi turades om att omöjliggöra att man följde med..
The jokes, the laughs, the teardrops too..
Det känns som vi äntligen fick tid för vad vi behövde.
I fredags var Carro på besök också. Jag hade ju diverse äventyr för mig på fredagen också. Fick hjälpa Rickard med en kontraktsskrivning 5 min innan jag skulle gå, stressade som bara den för att hinna hem till Cissis kusins studentmottagning, fick soppatorsk på motorvägen och missade allt. Mös lite med mamma medan Cissi kuskade ut till Norrtälje för en överraskningsfest. Sen tog hon med sig Carro hem och det blev vin och massa prat, så här i efterhand kanske för mycket. Men det var iallafall väldigt trevligt.
På jobbet böt jag äntligen in mitt tillgodokvitto, tänkte att jag skulle ordna något fint med det men det fick bli något som jag kände att jag aldrig skulle köpt för mina egna pengar. Så det blev Animal Collectives Merriweather Post Pavillion och Once Upon a Time in the West. Lite bilder får avsluta årets mest omkastade blogg-inlägg.
Fin.
Pretends to sleep as he looks her over..
Samtidigt verkar det vara ett väldans sjå att få hit någon hantverkare, den enda som verkar ivrig är elektrikern och han kan ju inte gärna börja innan man vet var väggen hamnar och faller.
Jag har mer och mer börjat fundera på Where the Action Is, det är nästan så att jag känner att det är värt de 750 kr det kostar.. eller 1260 om man ska ha en 2-dagars. Men jag är inte helt säker på att jag sitter på de pengarna just för tillfället heller. Jag blir smått trött på att jag aldrig har tid att bara vara hemma också nuförtiden. Tror att jag snittar ungefär en dag i veckan max och det beror ju inte bara på jobbet och kärleken. Jag vill bara få allting klart nu så man kan börja fokusera på det man verkligen vill göra.
Och jag vet att jag är sen men tydligen så har Winnerbäck lovat en ny skiva till hösten och då undrar jag om det är därifrån singeln som spelas på P3 kommer ifrån..? Vill ju inte vara så, men jag tror att den kommer sopa banan med Kents ny som även den är på väg till hösten. Kom fram till nu att jag fortfarande inte hört något nytt (under solen) om varken the Strokes nya som skulle dyka upp under våren eller Final Fantasys nya full-längdare. Det här är en vår av brutna löften uppenbarligen, tur att det finns annat att sysselsätta sig med.
Jag ska bland annat få gå på mitt första namngivningskalas!
Men rykten säger iallafall att Arctic Monkeys nya skiva ska släppas under sommaren. 26 augusti kan bli en bra dag.
Något som inte var särskilt bra var Halebops spotify reklam... och ändå överträffar den allt som jag hört av Lorentz och M.Sakarias. Och Svenne Banan får avsluta hatlistan för denna dag. Sommarplåga min bakdel, jag har inte orkat lyssna igenom hela låten en enda gången. Något som jag väntar på med något slags avvaktande rädsla och fasa är blink182s nya skiva som kommer släppas under året. Hoppas man kan få ha kvar sina minnen utan att skämmas, haha.
Men ett kärt återseende blir det iallafall. Pearl Jam släpper nytt under 09 också, och låten "Get some" premiärspelades på Conan för några dagar sen..
