He Poos Clouds

Så har man sett en 74-åring piggare än en själv framföra den ena dängan efter den andra i nästan 3 timmar då. Är grymt imponerad över ljudet, och Cohens röst är lika tung som alltid något som man inte riktigt greppar förrän man sitter där och känner hur den vibrerar genom hela kroppen. Ibland var det nästan som när man var på lite livligare spelningar i sin ungdom (hah!) och av misstag ställde sig framför stärkarna och basen bara rullade rätt igenom en.
Vi fick ju jogga in och sätta oss ungefär halvvägs in i Dance Me to the End of Love så jag tror ju inte vi missade sådär jättemycket men man blev ju lite orolig.



Låtlistan han körde lär vara ungefär samma som han brände igenom i Göteborg nämligen:
Dance me to the end of love,
The future,
Ain't no cure for love,
Bird on a wire,
Everybody knows,
My secret life,
Who by fire,
Heart with no companion,
Hey, that's no way to say goodbye,
Anthem,
Tower of Song,
Avalanche,
Suzanne,
The gypsy's wife
The partisan,
Boogie street,
Hallelujah,
Democracy,
I'm your man,
Take this waltz.

Encore:
So long, Marianne,
First we take manhattan,
Famous blue raincoat,
If it be your will,
Closing time,
I tried to leave you.

Personligen tyckte jag nog My secret life, I'm your man och If it be your will var de tyngsta låtarna, iaf igår. Cohen är väldigt duktig på att lämna över ansvaret för låtarna och glida in i bandet igen när han inte sjunger, men när han väl gör det hade han lika gärna kunnat stå där själv. Den rösten lyfter hela framträdandet och det är väldigt imponerande att han hållit så här länge och fortfarande verkar så pass ödmjuk och genuin som han ändå är.
Det enda negativa som jag egentligen kan säga om konserten är väl att jag nu kommer vara i princip helt pank till nästa fredag, men det var det värt.