He Poos Clouds

Jag har det så långsamt på jobbet nu. Iförsig drar det ihop sig till min första "riktiga" visningshelg, med hela tre visningar. Men det är mycket dö-tid också. Mest dö-tid faktiskt. Och jag känner mer och mer att jag bara vill vara hemma. Vill lära känna min sambo lite bättre, ha tid för att prata och gå på promenad. Titta på How I Met Your Mother och mysa i soffan. Dricka te och minnas tillbaka över allt som varit, och ska bli.

Någon har för övrigt äggat vår lägenhet. Jag blir som vanligt tok-paranoid och misstänker allt och alla men efter att ha pratat med min far angående snickaren så seglade denne upp som en dark horse till titeln som huvudmisstänkt. Funderar på allvar att starta en större hat-kampanj mot denne man. Men det är kanske lite att ta i också.

Jag hade någon egentlig poäng med det här inlägget men jag har tappat bort det. Jag är alldeles för trött och grinig just nu. Mat behövs. Och tid antar jag.

I vilket fall så verkar det inte bättre än att volleyboll-säsongen ska dra igång nu igen, kul och jobbigt på en och samma gång för då är vi tillbaka till de korta timmarna innan sömnen ska ha sin del av dygnet. Samtidigt vet jag att det lyfter på ett sätt som inget annat kan. Det känns mest bara som att jag inte hunnit bunkra upp på kvalitetstid under den här sommaren ändå. Beror det på att jag aldrig kan få nog. Jag tror så.
Vi slipper resorna, men var ska jag lämna lapparna?

Kanske klarar vi oss utan dem, jag vill ju tro det. Och jag väntar ju här. För jag vet att den lyckan är din, och den vill jag aldrig ta ifrån dig..