That's why everything has got to be love or death..
Jag är hemma i karantän. Natten söndag mot måndag blev jag lätt illamående vilket resulterade i kväljningar och yrsel om vart annat, och eftersom jag inte sov hemma kunde jag inte somna för jag var lite orolig att spy i sängen. Sen när morgonen kom så spydde jag självklart som på kommando, i en hink. Yay. Var väl mest orolig att smitta ner hela huset med någon mag-influensa inför Sollets onsdagsmatch, och att jag skulle förstöra för Cissi. Men som vanligt är hon lugnet själv.
I vilket fall så var det ju ganska bra för efter lite ompyssling och sömn så kunde jag ta mig hem och plugga lite och sådär. Trodde ju att jag skulle bli klar med Mixtapet också men det tar lite längre eftersom jag är så oorganiserad nu..
Jag har lyssnat igenom Keanes Perfect Symmetry och får väl medge att den växer på en efterhand, även om jag inte riktigt förstår hajpen. Inte förrän balladerna Black Burning Heart och Love is the end tyckte jag att man egentligen kunde urskilja Keane från allt Killers och synth-influerat som görs nuförtiden. Nu är jag ju inte så besviken som jag låter, och jag gillar ju faktiskt Killers, men det känns bara som att det fanns andra skivor som isåfall kunde hajpats mer.
Annars är det mest Pela och White Lies som har snurrat i skivspelaren.
Jag har nu också sett de tre första avsnitten på säsong 2 av Flight of the Conchords och efter en ganska långsam start där jag började undra om de skulle falla isär mer och mer har de växt sig större igen. Brets gäng och Murrays problem med australiensarna var nästan i klass med det roligaste från säsong 1.
Jag önskar att jag kunde ge dig något lika stort.
