He Poos Clouds

Idag har jag redan hunnit med en aha-upplevelse så här på morgonkvisten. Var ute och åt och drack med jobbet under gårdagskvällen och vaknade såklart imorse med grus i ögonen och avloppssmak i munnen, redo för en ny dag. Efter lite telefontid och en snabb frukost bestående av fyra knäckemackor och ett glas vatten fick jag skynda mig till bussen. Som vanligt har man höftat lite i överkant och får stå där och vänta i drygt tio minuter. Eftersom jag har fars bil och lämnade mitt sl-kort i utbyte så fick jag snällt använda SLs eminenta sms-biljett service.
Snabb som jag har varit så är jag ju ändå först i kön av gammal vana, och busschauffören muttrar något om att jag får kliva åt sidan så folk kan komma på när jag fastnat halvvägs upp för trappan. Irriterande för vissa kan jag tänka mig, och lite grann för mig.
Men jag tänker inte så mycket på det, låter tre personer passera och sen har retur-smset kommit tillbaka och jag är färdig att gå och sätta mig.

Nuförtiden sitter jag alltid och läser när man ju ändå får tid på bussen, men när jag packade ihop allting och gjorde mig i ordning för att kliva av så upptäcker jag att den evige Konstfacksstudenten (ja, jag kallar honom så och räknar med att du ska känna igen typen) sitter och skriver något slags dagboksliknande anteckning i ett litet block. Nyfiken som jag är sneakar jag lite hemlig färdlektyr. Jag läser mellan sätena.
Med rubriken Bitter lyckas jag först bara urskönja några ord här och där. Inget jätteintressant, men jag vill ju gärna se om det är någon slags poet jag hamnat bakom. Så jag fortsätter smygläsa.
Och upptäcker till min fasa att den här manchester-kavajsbeklädda (jag ska sticka ut hakan och gå så långt som att kalla honom pretentiösa) snubben skrivit några rader om vad jag antar är mig.

Utdrag: "Fastnade bakom en sån där randskjortad kavajmänniska med bakåtslickat hår och bekymmerslös uppsyn.."

Texten fortsatte ett par rader till och jag blev mer och mer irriterad. Funderade ett tag på att bara resa mig upp och ge honom en ordentlig hurring. En sån där jätte-lavett i bakhuvudet. Men sen började jag fundera lite på vad han skrivit. Och då fastnade jag ju i tankar om hur lite man vet om hur man uppfattas av andra människor. Jag hade förmodligen inte ens lagt märke till honom om det inte varit för att jag läst lite över axeln på honom. Och efter det kunde jag ju avfärda honom på samma sätt, ännu en pretentiös know-it-all med fejkad världsvan och avslappnad stil som sitter teatraliskt och skriver anteckningar på en buss i en Stockholmsförort. Det är ju sjukt kul egentligen.

Men hur kunde han missta sig så på mitt ansiktsuttryck, lätt illamående, grönlätt, eller med överlägsen avsmak hade jag ju kunnat ta. Jag mår ju trots allt lite halvrisigt efter en sen gårdagskväll.

Men funderade han överhuvudtaget på varför jag stod där i en ostruken randig skjorta och skrynklig kostym?
Varför jag inte hade slipsen på mig?
Varför jag stod längst fram fast jag bara hade sms-biljett?
Reagerade han på att jag med min överlägsna stil, som han uppenbarligen störde sig på, faktiskt stod och väntade
på bussen med alla andra?

Jag stör mig nästan mer på såna här pseudo-intelektuella människor som tycker att de är bättre än alla andra, än vad jag gör på folk som är öppet otrevliga. Det där sättet att vara tvungen att trycka ned någon annan för att på något sätt kunna vara lycklig. Känslan av förlorad skolgårdsmentalitet. En känsla som alltid känns bottnad i för få vänner, en bitterhet över att söka bli förstådd men avsaknad av den sociala EQn som krävs för att föra en vettig dialog som inte handlar om kritik och bitterhet. Men en passande titel var det ju.

Och så tycker jag ju att det är ganska kul att jag själv störde mig så mycket på hans tankar. Som han ju ändå inte vädrade helt offentligt. Men där satt vi iallafall i en buss full med drömmar och virvlande tankar.

Det är väl ändå poesi om något.