I'm carrying all the love of an orchestra..
Pust! Lugna dagar på kontoret såklart, det är ju novemberlov och allt. Så istället sitter jag och funderar på alternativa karriärsvägar och dagdrömmar, inte för att det är mer produktivt eller särskilt gynnande i slutändan utan mest för att jag tycker allt jag gör just nu är så dryyyygt. Imorgon ska vi ha föräldrar på besök så då måste man ju göra i ordning lite här hemma också, men hur kul känns det att komma hem till det. Jag vill också åka och träna, plugga eller någonting, i stort sett vad som helst utom att behöva sitta här och känna att jag borde städa som en galning. Men sånt är väl livet just nu.
I går såg vi iallafall på Up! Det räckte för att göra min dag. Jag vet inte om det beror på att jag känner det som att vardagen är väldigt grå och trist; solen går ned långt innan man hinner hem, det är regn och trist mest hela tiden men jag blev verkligen glad av filmen. Första 15-20 min känns den inte alls som en barnfamilj utan ganska sorglig och melankoliskt vacker på något sätt. Det är en väldigt vacker film på något sätt och när den väl får upp farten tycker jag verkligen att den motsvarade den hajp som jag sett, för mig är det verkligen det bästa Pixar gjort på mycket länge och jag mös i fulla drag hela filmen igenom. Synd att den tog slut bara.
Sen Cissi drog iväg och tränade och jag äntligen fick basa lite över musiken här så har jag lyssnat massor på Noah and the Whale. Jag tror att jag hittade någon skiva i butiken för många månader sen alternativt något demo-ex men jag fastnade aldrig riktigt men nu tänkte jag att jag skulle ge det en chans igen. Och det är snopet ändå, att tänka tillbaka och försöka förstå varför man inte tyckte det var något speciellt. Kanske missade man guldklimparna, eller så saknades väl rätt sinnestämning. Det är väl den mest troliga orsaken. Det är roligt med musik hur den kan betyda så otroligt mycket och låta så otroligt olika vid olika tidpunkter. Lägg därtill sammanhang och blanda in lite känslor så får du en kompott som ingen rationell genomlyssning rår på. Det är inte mycket med Noah and the Whale som låter uppstädat eller särskilt snyggt hopsatt utan jag får ungefär samma känsla som med Moldy Peaches' Anyone else but you. Det spritter av glädje och lekfullhet tycker jag, men det är inga fina produktioner. Och det gör verkligen ingenting, det hade förmodligen inte kommit i närheten av samma känslor med ett alltför rent "studio-sound".
Så jag ger er två pärlor, och hoppas att ni är på rätt humör. Annars får ni återvända om några månader och hoppas.
Ta den från studio-versionen om ni är liveframträdandeenergiresistenta.
I går såg vi iallafall på Up! Det räckte för att göra min dag. Jag vet inte om det beror på att jag känner det som att vardagen är väldigt grå och trist; solen går ned långt innan man hinner hem, det är regn och trist mest hela tiden men jag blev verkligen glad av filmen. Första 15-20 min känns den inte alls som en barnfamilj utan ganska sorglig och melankoliskt vacker på något sätt. Det är en väldigt vacker film på något sätt och när den väl får upp farten tycker jag verkligen att den motsvarade den hajp som jag sett, för mig är det verkligen det bästa Pixar gjort på mycket länge och jag mös i fulla drag hela filmen igenom. Synd att den tog slut bara.Sen Cissi drog iväg och tränade och jag äntligen fick basa lite över musiken här så har jag lyssnat massor på Noah and the Whale. Jag tror att jag hittade någon skiva i butiken för många månader sen alternativt något demo-ex men jag fastnade aldrig riktigt men nu tänkte jag att jag skulle ge det en chans igen. Och det är snopet ändå, att tänka tillbaka och försöka förstå varför man inte tyckte det var något speciellt. Kanske missade man guldklimparna, eller så saknades väl rätt sinnestämning. Det är väl den mest troliga orsaken. Det är roligt med musik hur den kan betyda så otroligt mycket och låta så otroligt olika vid olika tidpunkter. Lägg därtill sammanhang och blanda in lite känslor så får du en kompott som ingen rationell genomlyssning rår på. Det är inte mycket med Noah and the Whale som låter uppstädat eller särskilt snyggt hopsatt utan jag får ungefär samma känsla som med Moldy Peaches' Anyone else but you. Det spritter av glädje och lekfullhet tycker jag, men det är inga fina produktioner. Och det gör verkligen ingenting, det hade förmodligen inte kommit i närheten av samma känslor med ett alltför rent "studio-sound".
Så jag ger er två pärlor, och hoppas att ni är på rätt humör. Annars får ni återvända om några månader och hoppas.
Ta den från studio-versionen om ni är liveframträdandeenergiresistenta.
Kommentarer
Trackback
